Det blir liksom inte alltid som man tänkt sig. Tidigt på lördag morgon skulle jag och tjejerna ta en härlig ridtur i solen, innan det var dags för alla aktiviteter på campingen. Så långt allt väl. Pigga hästar och strålande solsken verkade vara en perfekt kombination, men en alltför pigg och busig häst lät mig bara landa i sadeln innan han brallade iväg med krum rygg och huvudet mellan frambenen. Fem sekunder senare landade jag med ett ordentligt brak på marken och fick tugga grus medan jag tappade luften och blev liggande raklång. Tog mig dock upp för egen maskin men kände att kroppen inte riktigt var med mig. Jag försökte inte ens kliva upp i sadeln igen då hela jorden snurrade, utan vinkade av tjejerna som red iväg på sina hästar medan jag blev kvar i stallet. Mockade några boxar men gav upp och åkte hem. Tänkte att det var bäst att hålla igång och inte sätta mig ner, för då hade jag aldrig tagit mig upp igen, så jag tog två alvedon och stapplade runt på campingen under dagen i väntan på att värsta värken skulle gå över. Lotsade traktorn, la rakfisken i blöt och umgicks med gästerna så gott jag kunde för att inte tänka på det onda, men någonstans i bakhuvudet kände jag ändå att jag borde ringa sjukvårdsupplysningen för att kanske få gå upp på vårdcentralen och bli röntgad. Det gick bra att andas in trots att det gjorde ont men längst in i det djupa andetaget kom en svag rossling från lungan så jag fick helt enkelt ge mig och lyfta luren. Sköterskan svarade med skarp röst: -Åk in till Östersund direkt!
Så jag grät en skvätt över alltings jävlighet, gav Martin och Linda i uppdrag att koka potatis och umgås med gästerna och satte mig sen i bilen och åkte. Efter ett antal timmars väntande på akuten och senare på röntgenbilder kom så en snäll doktor in i rummet och berättade pedagogiskt (och en aning förmanande) att jag tryckt ihop en ryggkota av den hårda smällen. Bara den smärtan borde ha gjort att en varningsklocka skulle ha ringt, tyckte hon. Dessutom hade jag punkterat ena lungan och fick direkt order om att åka upp på intensiven för att sätta thoraxdränage (en slang in i lungsäcken för att tömma ur luft och reparera lungan igen).....
Så här ligger jag nu ett dygn senare. Alldeles stilla. Jag har vansinnigt ont där slangen sitter men klarar mig fint med hjälp av morfin. Enligt dagens röntgenbilder har lungan börjat fyllas och i morgon får vi se hur det ser ut igen. Rosslet har dock försvunnit och det är lite lättare att andas så förmodligen är jag redan på bättring.

Tänkte bara berätta det för er ifall ni undrar vart jag tog vägen igår, eller varför jag inte svarat på era telefonsamtal idag. Många har i alla fall hört av sig och TACK för er omtanke. Jag ska försöka krya på mig så fort jag kan och till er som kommit med kommentarer angående hästar vill jag säga: NEJ, jag kommer inte att sluta rida bara för det här. Hästarna är en del av mitt liv och nu när jag äntligen fått chansen att ha häst igen ska inte en busig unghäst i tävlingskondition som bara försökte göra av med sin överskottsenergi få mig att sluta. Tvärtom. Det sporrar mig ännu mer att få åka hem och börja jobba med honom. Han kan ju inte rå för att han, som är avlad att springa fort och tränad i toppkondis blir "avställd" en vecka utan daglig motion och att en tokig otränad medelålders tjockis inbillar sig att han ska "vara snäll och stå still".... Så funkar det inte.

Men nu ska jag först försöka bli frisk. Doktorn sa "några dygn" innan de vet om lungan håller ihop så jag får snällt ligga här och vila. Ryggkotan läker förhoppningsvis under tiden och sen får vi se. Jag jobbar vidare från sjuksängen och hemma på campingen får Martin och Linda ta hand om markservicen. Det ska nog gå bra.

Jag hoppas i alla fall att ni alla fick en trevlig helg. De allra flesta har nu kommit på plats och jag hann faktiskt med att ta några bilder på lördagens aktiviteter ute bland vagnar och spiketält. Håll till godo. Nu ska jag få en liten trevlig injektion och sen sover jag nog gott i natt. Vi ses snart!